God morgon på er alla bloggläsare. Idag vaknade jag av min hårda kudde som åt upp min nacke, kan knappt röra på den men det är mycket bättre nu så tummen upp för det! Jag som trodde att snön kommer gå bort helt, men ändå så snöar det igen & igen jag tröttnar verkligen! Tror inte att vi kommer ha vår i sverige faktiskt, åh jag är så negativ idag förlåt mig men det är ju sanningen? Utsikten genom mitt fönster är så tråkig att jag inte orkar upp och duscha ens! Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra idag men får se med mina vänner. Vad ska ni göra då?

Plötsligt sågs en liten änglalik figur springa fram som ljuset. Ett gråt hördes som krossade varje själ i dess närhet, ”Pappa!? Pappa?!”. Sakta syntes en liten flicka, insvept i slöjans mörka natt med runda, oskyldiga ögon som reflekterade satinens djup. Hennes vackra ansikte lyste av hennes tindrande tårar. Det var Sakina, som hade vågat sig från tältens säkerhet och sprang ensam på detta blodiga fält med bara kärleken till sin fader som en vän på vägen. Hon kastade sig i sin älskade faders famn och grävde sitt mjuka ansikte djupt i hans bröst och fyllde det med tårar, precis som vattenfallet fyller grottan. ”Pappa! Pappa! Om natten sov jag alltid i din famn. Din söta röst fyllde mitt väsen med dess fräscha skönhet och drömmarna dansade runt din tillvaro. Nu har himlen svept in sig i samma mantel som jag bär, omfamnad i nattens sorgliga mörker över vad som skett. En strimma av passionens rödhet täcker himlavalvet, som om nattens hjärta har brustit och blöder för din smärta. Du var månen jag såg på tills hennes väcktare kom och försiktigt förde min själ till Paradiset medan jag ljuvligt sov i din famn. Låt mig få sova en sista gång i dina kärleksfulla armar och bli som månen som försvinner i solen av din närhet.”

Sakina grät mer än monsun regnet och varje tår var fylld med kärleks energi som dragits ur hennes väsen och fyllde Imam Hossein(A). Ju mer hon grät, desto svagare blev hon samtidigt som Imam Hosseins(A)inre fylldes mer och mer med hennes kärlek. Hennes rena tårar fick till sist Imam Hossein(A) att i ett sista andetag omfamna sin älskade lilla dotter innan deras själar tillsammans, hand i hand, vandrade genom livets dalar mot evighetens tårfyllda kärleks floder i djupet av Edens grönska, som två älskare som nått den fulländade kärleken…!

Nu var det dags för Imam Hossein(A) att ge det sista för att hålla Islams anda vid liv. Det var inte mycket tid kvar och all sin kamp och erfarenhet han samlat på sig genom tiderna var han nu tvungen att överföra till sin ersättare, sin son Imam Sajjad(A). ”Min älskade son! Du och din syster kommer att fortsätta den kamp i att hålla Islams låga brinnande som jag, din farfar och Profeten förde. Min son, håll fast vid sanningen – även om den är bitter!”
Det var de sista orden Imam Hossein(A) viskade till sin familj innan han satte sig på sin himmelska häst Zuljenah och blixtrade ut heroiskt för att vinna kärleken. Yazids armé fruktade Imam Hossein(A) mest av alla och många föll djupt in i dödens lågor när de mötte honom.

Imam Hossein(A) red ensam ut på fältet. Det var bara han och Zuljenah, hans trogna häst som följt honom ända sen barnsben. En kärleksmelodi fyllde deras själ. Rytmen fyllde deras djup med viljans glöd. Rädslans skugga hade gett vika för kärlekens ljus. Imam Hossein(A) var utom sig och hans hjärta bultade ut passion som satte honom i en gudomlig extas, som om han förlorat sin tillvaro och blivit solen själv. Fulländad kärlek var manifesterad i hans vackra kropp som skulle vittna in i evigheten med självaste livets blod. Inga ord, inget ljud, inget skrik – bara tystnad. Änglarnas poesi susade genom denna öken medan Imam Hossein(A) dundrade fram genom fiendens front. Moln av damm virvlade upp vid hans framfart. Månen kikade fram och solen fick beskåda ett aldrig tidigare beskådats. Stjärnorna stänkte himlen i tårar och fyllde den ljusa himlen med sin sorg. Kärlekens arom som dansade ur Imam Hosseins(A) andetag förtrollade hans fiender och bara dess doft fick dem att förlora livet. Kärlekens sköld hade gjort honom till synes odödlig trots att han bar en mantel av pilar. Zuljenah föll till marken, flåsandes, men blev på nytt fylld av en häpnadsväckande energi som fick henne att resa sig upp och gallopera snabbare än någonsin. Hon såg Paradisets ängar och en längtan hade tagit över som även fick henne att glömma tid och plats.

Fiendens soldater flydde från denna sfär av kärlek som skuggan flyr från ljuset. Men precis som glöden är omringad av kyla, blev kärlekens vackra ansikte, Imam Hossein(A), omringad av infernaliskt hat. Spjut tävlade mot svärd med spetsande pilar som vägledning att finna sin väg till djupet av Imam Hosseins(A)hjärta och tränga igenom dess passion. Som gasellen blir påhoppad av en flock lejon, tvingades Imam Hossein(A) och Zuljenah sakta till marken, denna gången utan att få se solnedgångens smärta en sista gång. Imam Hossein(A) föll till marken med Zuljenah kvidandes på knä. Men denna änglahäst vägrade ge upp och placerade sitt skinande huvud försiktigt på Imam Hosseins(A)bröst som ett sista skydd och såg djupt i hans ögon. Imam Hosseins(A)tårar föll som ett vattenfall och dess ström band honom och Zuljenah i ett mystiskt rep med evigheten som ände. Zuljenah orkade inte mer och en sista pil brände igenom hennes muskulösa nacke som fick henne att falla mjukt i Imam Hosseins(A) famn.
Imam Hosseins(A) själ vägrade ge sig och sakta reste han sig men föll åter på knä. En oas av kärlekens blod omgav honom. Änglarna i horisontens alla hörn grät i förtvivlan för vad som hänt Guds älskade. Imam Hosseins(A) hjärta blöd gyllene honung omringad av ilskna bin. Han hade inte glömt målet för sin färd och lade sitt huvud sakta på marken i en tyst innerlig bön. Jorden skälvde och fylldes med kärlekens smärta vid beröringen av Imam Hosseins(A) skinande panna. Bergen blev till grus som blåste iväg med dödens vind. Flammor brann genom skyns djup. Ärkeängeln Gabriel grät ut, ”O älskade Imam Hossein(A)! Tiden har kommit för dig att återvända till oss. Du har lidit tillräckligt av förtryckets svärd. Kom till oss, tiden är inne!”

Imam Hossein(A) fyllde varje själ med de ljuvliga orden som strömmade från hans inre i sin bön till sin älskade Gud, ”O Min Älskade! Till Dig ensam hör all pris, o du Evigt Kärleksfulle som ömmar över dina svaga tjänare! Förlåt de som felat och låt ljuset av Dina ords manifestation lysa för så länge som evigheten varar. Svep in de felande i manteln av Din Nåd och pris vare till Dig som utvalt mig att offra mig för Din Absoluta Kärlek i Vackraste form! Jag älskar Dig en kärlek bortom tid och plats, gräns och höjd, form och känsla, och till Dig tillhör jag!”.

Med en viskning susade Imam Hosseins(A) ord genom öknen och precis som tornadon drar alla in i sin kraft, drog Imam Hossein(A) in alla i kärlekens makt, blåste väck ondskans tjänare och fyllde dem med hopp, tro och kärlek.

En djup tystnad föll. Som om nattens mörker svept in denna heta dag. Det var dags för Imam Hossein(A) nu. Han skrek ut, ett rop varken bundet till tid eller plats, ekande i varje älskares hjärta till evighetens slut, ”Finns det någon kvar att hjälpa mig?”. Ali Asghar, Imam Hosseins(A)lilla baby som låg i sin säng, kröp ur den och föll till marken. Imam Hossein(A) förstod sin lilla sons budskap och gick för att omfamna honom. Imam Hossein(A) tog på sin morfars, Profetens(S), turban och höll sin faders, Imam Alis(A), svärd i hand med Ali Asghar i sin famn när de tillsammans sakta gick ut för att möta sitt öde. Imam Hossein(A) skrek ut, ”O ni soldater av förtryck! Ni har något emot mig, men detta lilla barn jag bär i min famn, vad har han någonsin gjort för ont? Han har inte druckit en droppe vatten på tre dagar och dör av törst. Hans moders mjölk har torkat ut och hettan steker hans lilla kropp. Jag ber er att ge lite vatten till detta oskyldiga barn!"
Tystnad och väntan var det enda svar han fick. Imam Hossein(A) viskade då till sin älskade lilla son, ”Ali Asghar, min älskning, min soldat, min kämpare, min krigare! Du är Alis barnbarn men för liten att kämpa med svärd. Gör ditt Jihad och kämpa med din tunga istället!”
Ali Asghar, trots sin unga ålder, förstod vad sin pappa hade sagt till honom och sakta slickade han sina tunna läppar med sin uttorkade tunga. Några ur Yazids armé föll i gråt av denna syn. Ali Asghar kämpade för Imam Hosseins(A)sak med bara sin tunga, och vad var svaret? Hans svaga, tunna hals blev spetsad med en vass pil som fyllde hans törstiga själ med blod. Imam Hossein(A) föll på knä och grät starkt tills han nästan förlorade medvetandet.

Imam Sajjad(A)vaknade upp då och då men när han såg vad som hände utanför föll han i djup koma igen. Hög feber hade gripit tag om hans hjärta och han kämpade mot döden. Men varje gång han drogs in i medvetslöshetens djupa brunn fylldes han med ett ljus av oro över vad som hände utanför och när han fick se synen av sina älskade givande sina liv på ett sådant sätt orkade han inte med den smärtan och föll djupare in. Han hade vaknat till lite nu och kunde precis hålla sig vaken, lutande mot Zaynab som höll honom uppe. Han såväl som Zaynab visste vad som väntade dem, och att de måste ha tålamod för att fortsätta Imam Hosseins(A)kamp när han blivit martyr för kärleken. Imam Hosseins(A)kvinnor grät djupare och djupare och även de skulle få uthärda den förnedring som väntade dem när männen hade gett livet. Det var bara Imam Hossein(A) och Abbas kvar nu. Abbas skyndade sig upp till sin broder och grät ut. ”O min älskade broder! Det har gått för långt, våra barn och kvinnor gråter av törst och hunger. Låt mig bara kämpa mig fram till Furats flod och fylla våra bägare med vatten till våra små barn.”

Plötsligt kom lilla Sakina och ryckte i Imam Hosseins(A)mantel. Hennes små läppar var fyllda med sår av törst och hon viskade, ”Pappa, jag är törstig. Ali Asghar är törstig.”
Vad kunde Imam Hossein(A) göra? Han såg sin älskade dotters oskyldiga ögon och kunde inte neka hennes önskan, ”Gå Abbas. Hur kan jag inte släcka törsten till mina barn? Må Änglarna rena din väg och breda ut ljusets matta för dig att vandra på.”Abbas stormade genast ut. När Yazids soldater såg vem som närmade sig, ekade Abbas namn i deras bröst och de fylldes med djup fruktan och respekt för denna modiga kämpe. Sannerligen förtjänade han titeln ”Guds Lejon” för Yazids armé flydde som zebror på denna öken som nu liknade Sahara. De sköt pilar men det stoppade inte Abbas brinnande mod att släcka törsten hos lilla Sakina. En smög sig upp bakifrån och högg till honom på sidan. Han red hastigare och tapprare än någon annan. Det var precis som Imam Hossein(A) sagt, en matta hade banats för honom rakt till floder Eufrat och han lyckades tränga sig igenom soldaternas ställningar som ett svärd av ljus. Den som stod i vägen mötte snart Dödens Ängel och ingen vågade möta honom ensam. Istället drog de sig tillbaka och attackerade med flygande pilar och spjut. Men Abbas hade nu nått Eufrat och fyllde bägaren med sött vatten. Han skulle släcka sin egen törst och tog en näve som han slurpade ur. Men genast slutade han dricka och mitt i detta dödens fält predikade han för sig själv om moral och etik, ”Hur kan du dricka från detta söta vatten och släcka din törst när Imam Hossein(A), hans barn och kvinnor är törstiga?”
Han slutade genast dricka och hoppade upp på sin djärva häst för att skynda sig tillbaka. Shimr förstod att om han nådde tillbaka och lyckade släcka sin och Imam Hosseins(A)törst skulle de bli besegrade, även om de var miljontals. Han beordrade en stor legion att anfalla Abbas och inte låta honom nå tälten, och lovade stora belöningar till dem som lyckades.

Ett vasst svärd kapade Abbas högra arm och han fångade bägaren med sin vänstra samtidigt som han tappade både sköld och svärd. Han var fast beslutsam att släcka sin älskade Sakinas törst, men ödet ville annorlunda. Ett svärd till skar igenom hans vänstra arm och han höll nu bägaren med sina tänder som förlorat sin vita glans och hade fyllts med blodets röda färg istället. En pil spetsade igenom hans hjärta och han föll till marken och tappade bägaren vars fräscha vatten sakta rann ut och bildade en liten pöl blandad med kärlekens rena blod som ivrigt sögs upp av den lika törstiga öknen. Imam Hossein(A) dundrade fram och soldaterna skingrade sig för hans ljus som omfamnade Abbas sista livskraft som han använde till de sista orden innan han färdades mot evigheten, ”Förlåt mig Imam Hossein(A), jag lyckades inte släcka din törst, dina barn och dina kvinnors. Förlåt mig, jag älskar dig.”

Mohammad och Aun stod även ivrigt på tur för att bevisa sin kärlek och utföra sin moders sista önskan. Som två fjärilar lyckades dessa vackra soldater fylla Karbalas fält med en sfär av gudomligt ljus. Alla som drogs in dess sken besegrades. Dessa två kämpade som Profeten(S) och hans älskade kusin Imam Ali(A) hade gjort i Islams begynnelse och Yazids soldater såg tydligt att de var tränade av både Abbas och Imam Hossein(A)(A). Vatten och Eld hade aldrig tidigare setts kämpa sida vid sida men Mohammad och Aun hade lyckats med detta, även om de knappt hade nått ungdomens år.
Zaynab såg stolt ut över sina söner och deras mod. Men både Vatten och Eld måste ge in för Vindens kraft och en storm av soldater med mörka moln av pilar omringade dessa unga kämpar och drog ut själens vågor ur Vattnet samt släckte själens blåa låga i Elden och sakta föll de tillsammans, förenade till en härlig flod av kärlek på denna heta öken.

Även Qasem hade ridit ut för att möta evigheten. Han kämpade lika modigt som sin fader, Hassan(A), hade gjort. En yxa spetsade hans axel och dolkar hade tvingat hans vackra häst på knä. Hans själ var på väg att flyga ut ur denna boning då han fick en vision av sin fader som log över hans mod. Ett stolt leende som viskade till hans inre, ”Kom min son! Jag väntar på dig med bägare av det renaste vin som fyller dig med kärlek, bortom rus och fylleri! Du har kämpat modigare än natten och dagen!”
Qasem fylldes med tårar över sin faders glädje och tvingade sig upp för en sista kamp innan han sakta föll ned i dödens djup. Smärtan var outhärdlig, ändå bultade hans hjärta i extas för kärlek till Imam Hossein(A) och det fick honom att le när han såg sin älskade farbror en sista gång innan han lämnade livet för att möta sin fader.

Solens hetta denna gripande dag ökade mer och mer. I tre dagar hade Imam Hosseins(A)barn nu gråtit, ”Törst! Törst! Törst!”. En efter en kom Imam Hosseins(A)modiga män och bad om tillåtelse att få försvara hans sak. Dagen var som en evig smärtsam dödskyss. Marken dränktes i oskyldigt blod. Himlen lyste röd från solens tårar. Änglarna svimmade av de brutala handlingar som spred sig i denna öken. Torkan fick träden att klyvas itu. Hettan brände floderna. Imam Hossein(A) såg en efter en av sina älskade vänner försvinna på grund av sin eviga mod att försvara mänsklighetens renaste familj. En kristen tjänare hade fyllts med kärlek till Imam Hossein(A) och hade kommit för att även han ge sitt liv.
Habib var också bland dem som vittnat för den absoluta kärleken med sitt blod som renat Karbalas fält.
Solen hade dragit sig fram till zenit och det var dags för middagsbönen. Den bads i grupper med mänskliga sköldar, två av Imam Hosseins(A)modiga män som offrade sig själva för bönens skull. Detta var vad de kämpade för, och inte ens den fick göras i frihet under denna orättvisa kamp. Efter bönens slut föll de två kompanjonerna, fyllda med pilar som genomborrat varje del av deras underbara kroppar.

Det var bara Imam Hosseins(A)familj kvar. Zaynabs hjärta hade brustit av alla de sår som hennes ögon hade sett. De modiga kvinnorna i Imam Hosseins(A)följe hade uthärdat mycket. Var och en kallade på sitt barn för att se en sista glimt av dem. 

Umm Rubab satt vid elden med sin lilla baby Ali Asghar och kelade lite. Hon tittade på sin söta lilla son som mötte hennes blick och viskade i hans lena öra, ”O min lilla stjärna! Jag önskar du hade vuxit till ungdomens fullmåne så även du kunde offra din själ för kärlekens skull.” Ali Asghar log bara, som om han visste något hans mamma inte visste.

Hassan(A), Imam Hosseins(A)bror, som tidigare hade blivit förgiftad av Yazids far – Mu’awiyah, hade sin son och fru i Imam Hosseins(A)omvårdnad. Umm Farwah, som hon hette, stod med sin son och såg ut över fältet medan hon fyllde honom med djupa ord, ”Qasem, mitt livs välsignelse! Om din fader levde idag skulle han ha offrat sitt liv först. Var modig och tveka inte att bli en krigare för kärleken. Möt din fader i Paradisets gårdar med ett leende och få honom att bli stolt över sin underbara son!”

En efter en av Imam Hosseins(A)kvinnor fyllde på så vis sina nära och käras hjärta med passionerad kärlek att kämpa för sanningens sak. Men Umm Kulthum, Imam Hosseins(A)syster, satt ensam i ett hörn och grät förtvivlat. Abbas hörde hennes gråt och fylldes med smärta över sin systers vackra tårar. Han kom och kysste sin syster på kinden och frågade omtänksamt vad som fått hennes själ att blöda så pass mycket. Hon grät ut, ”Abbas min älskade broder! Idag är det kärlekens dag och bara de som är villiga att offra det bästa kommer få smaka dess gudomliga vin. Men jag har ingen son att offra, vad ska jag ta mig till?!” Abbas fylldes med starka känslor över sin systers kraftfulla ord och brast ut, ”Min syster! Abbas lever fortfarande! Jag ger mitt liv som en gåva till dig. Sån ljuvlig person du är! Låt mig vara ditt offer, det skulle vara mitt nöje!”

Zaynab var också med sina söner, Mohammad och Aun. Hon såg dem djupt i ögonen och hennes inre lilja fyllde deras djup med kärlekens parfym. ”Mina älskade söner! Ni är Yin och Yang som fullbordar min existens. Ni är allt jag har och ni vet mycket väl vad denna kamp handlar om. Var bland de första som dundrar ut och möter dessa demoner och bränner dem med ljuset av er ära för kärlekens skull. Om ni lever medan vår älskade Imam Hossein(A) har gett sitt liv, skulle jag fyllas med skam. Men ni två är mina mörka ögon som kommer fylla Karbalas öken med tårar av kärlek, fyllda med dess blodiga färg i ert vittnesmål för det absoluta goda! Det är jag lika säker på som nådens bris har omfamnat oss i detta ögonblick!”

På så vis lugnade Imam Hosseins(A)kvinnor de oroliga krigarna med ord fylla av kärlek som fick dem att dyka djupt in i tapperhetens oas. En efter en gick de ut och fick möta sitt öde. Fienderna var tusentals och kampen var bortom orättvis, men ändå var Imam Hosseins(A)martyrer som månar fyllda med ärans sken när de mötte de miljontals stjärnorna i förtryckets mörker. Men även månen försvinner när dödens sol stiger och Karbalas öken blev renad med kärlek till Gud. I tre dagar hade de inte druckit en droppe vatten och lämnade denna jord lika uttorkade som den öken de föll på. Imam Hossein(A) tillät inte någon av de unga männen gå ut och kämpa men när deras mödrar kom, en efter en och bad honom om det, kunde han helt enkelt inge säga nej. Han visste att kvinnor är som rosor som du måste vattna med tillgivenhet och skina över med kärlek för att de ska blomma och fylla din omgivning med leendets doft. Hur kunde han neka dessa kvinnors sista önskan? Det kunde han inte, och inte heller gjorde han det. Sakta fick han se sina vackra söner, brorssöner och systersöner fylla evighetens bok med sina namn. Ali Akbar kämpade som ett lejon men skonade de som bad om nåd. Men hur kunde han fly från den svärm av pilar och spjut som regnade över honom? Hur kunde han skydda sig mot tio svärd som anföll honom och hans vita häst från alla håll? Denna arabiska prins, öknens skönhet som var vackrare än Saturnus och dess bågar föll och även han fick en sista blick av sin älskade fader innan han lämnade denna värld.

Plötsligt kom en riddare från långt håll. Abbas drog sitt svärd för att modigt möta angriparen. Det var Hurr, Yazids kommendör som tvingat Imam Hosseins(A)följe att stanna i Karbala. Han sprang upp till Imam Hossein(A) och föll ner på knä, gråtande. ”Förlåt mig o Imam Hossein(A)! Jag ångrar mig djupt för vad jag har gjort. Om du inte förlåter mig, vad ska jag svara Gud imorgon?” Imam Hossein(A) log och svarade, ”Hurr min vän. Du hade chansen att välja mellan Paradis och Helvete. Du valde Paradiset. Du har omvandlat ditt dåliga agerande till en god gärning genom din ånger. Det finns inget att förlåta.”

Hurr grät mer över Imam Hosseins(A)vänliga hjärta och sade, ”Låt mig först gå och möta fienderna. De står och väntar, slagets trumma har redan hörts.”
Imam Hossein(A) kunde inte gå med på detta och svarade mjukt, ”Nej Hurr. Du är min gäst, jag kan inte låta dig gå först. Det vore fel. Jag har ingen mat eller vatten att bjuda dig på, åtminstone stanna med oss. Nej Hurr, jag kan inte låta dig dö.” Hurr grät. Tårar föll. Men han vägrade ge upp. Till sist grät Imam Hossein(A) också över det beslut han tog och sade, ”Som du vill Hurr. Ju mer du stannar med oss desto länge får du känna smärtan av törst och hunger. Må Gud vara med dig. Änglarna vakar över dig. Gå och släck din törst i Paradisets fräscha floder!”
Hurr red ut som en blixt dundrade genom horisontens dalgång. När soldaterna fick se sin kommendör fylld med brinnande kärlek till Imam Hossein(A) rida upp för att möta dom blev de förvirrade och fylldes med skräck. Shimr, generalen för Yazids trupper, beordrade en skur av pilar att skjutas mot Hurr. Som regnet träffar grästuvorna träffades Hurr men istället för att blötas av vattnets nåd stänktes han i blodets smärta. Men det stoppade honom inte, hur kunde han låta dessa mördare röra Imam Hosseins(A)rena ansikte, hans oskyldiga kvinnor och barn? Hurr drog sitt svärd och attackerade en grupp soldater. Men de var för många och omringade honom som flugor runt en sockerbit. Svärdets vassa blad skar genom sidan av hans häst och forcerade sig djupt in i hans lår. En annan slog till med svärdets skaft strax över örat och Hurr föll ner. Smärtan var borta och blodets rodnad påminde honom om kärlekens mästare. Han ville se honom en sista gång och lämna denna värld med den vackraste av syner. Hurr skrek ut, ”O Imam Hossein(A)! Låt mig få se dig en sista gång, O Imam Hossein(A)!”

Plötsligt skingrades snabbt det mörka moln av soldater som omringat Hurr och två rosor skinande starkare än solen närmare sig och fyllde honom med värme. Det var Imam Hossein(A) och Abbas som jagat bort fienden och kom att besvara Hurrs sista önskan. Hurrs tårar över denna syn var färgat i blod. Ett ögonblick som var tidlös för honom. Han kämpade, tog ett andetag och viskade sedan, ”Förlåt Imam Hossein(A) att jag inte kan leva för att försvara dig. Förlåt mig.” Hurrs ögonlock föll medan han andades ut. Tårar som kysste blod rann ner från hans ljuva ansikte.
Imam Hossein(A), fylld med svidande smärta över denna blick, hann inte ens begrava sin älskade vän förrän en legion med soldater var redo att anfalla om de inte retirerade. Imam Hossein(A) och Abbas vände om och red tillbaka, denna gång som två vissna rosor över den sorg de fått beskåda.

Gryningens passionerade färg klöv nattens mörker medan solen sökte sig ut ur det djupa dunklet. Horisontens kärleks strimma var fylld med änglaljus som med spänning såg den vackra synen av Imam Hossein(A) och hans följe avsluta morgon bönen. Stjärnorna lyste samman och dolde sig bakom månen som var gömd bakom solens sorgsna ansikte. Tidens bläck fyllde sin bok med bläck av tårar och en penna av smärta skrev in i dess evighet: ”Ashura”.
Imam Hosseins(A)barn grät av hunger och törst. Hans vänner såg ut över fältet och så långt deras blickar nådde, såg de Yazids soldater; en armé upp emot 100´000. Imam Hosseins(A)son, Imam Sajjad(A), som skulle bli ledaren efter sin fader, låg i djup koma som om han vandrade i dödens värld. Men ett sken krossade mörkret som fick honom att ta krafttag och vakna. Hans läppar blödde av uttorkning. Zaynab skyndade sig och hjälpte Imam Sajjad(A)upp. Han vill se sin fader en sista gång. Kärleken till Imam Hossein(A) fick honom att nästan släpa sig fram. Imam Hossein(A) sprang fram och omfamnade sin älskade son, ”O Ali! Du har vaknat! Men du är svag, din feber bränner till och med min hud. Gå och vila dig.”
Imam Sajjad(A)drog sitt svärd. Han vägrade sitta och beskåda sin familj och vänner oskyldigt dödas medan han var vid livet. Imam Hossein(A) förstod detta och sade lugnande till honom, ”O min älskade son! Du är min ersättare och ledaren efter mig. Du kommer att sprida vidare och hålla vid liv vårt budskap tillsammans med Zaynab. Vad som väntar er två är värre än vad som kommer att ske nu. Var stark min son, jag älskar dig.”Imam Sajjad(A)såg på sin fader och började gråta. Mer och mer. Hans svaga kropp orkade inte med avskedets smärta och han föll ner medvetslös igen.

Men det leendet varade inte länge, för en kraftig vind blåste djup sorg i Imam Hosseins(A)ansikte. Spöklika skrik susade i vinden. Hans karavan hade nu nått Karbala, en öken plats några mil från Kufas mark. Brisen som hade svept över Imam Hossein(A) hade viskat till hans själ och han förstod att tiden nu var inne. Från ingenstans dök en av Yazids krigskommendörer, Hurr, upp med en armé på uppemot 1’000 man som inte lät Imam Hossein(A) fortsätta mot Kufa och tvingade honom att stanna i den heta öknen. Hurr fick vidare order att inte låta Imam Hossein(A) fortsätta, utan få honom att slå läger mitt i öknen, långt borta från mat och dryck.
Imam Hosseins(A)ståtliga son, Ali Akbar, en ung man i sina bästa år som nått toppen av skönhet och ungdom, hoppade ner från sin häst och gjorde i ordning tälten. Han var prinsen av öknen med en skönhet som satte tulpanerna i skuggan. Med ett lockigt hår, svart som satin, och ögon djupare än dunklets magi fångade han änglarnas blick. Hans rena ansikte var en reflektion av hans hjärtas gudomliga spegel.

Dagarna gick sakta framåt och den intensiva hettan sved. Dag för dag gick och väntan för vad som skulle hända var olidlig. Yazids armé blev allt större och större och fler samlades. Deras läger var belagt runt den enda flod och medan de frossade i ljuvlig mat och fräscht vatten, grät barnen i Imam Hosseins(A)samling av törst. Imam Hossein(A) hade funderat djupt på vad som skulle göras, och nu var det dags…

Natten svepte långsamt in dagen i sin famn och månen satte sig bekvämt på solens tron. Stjärnornas tindrande var som tårar spridda över det lila himlavalv som var omfamnat av nattens mystiska mörker. En midnattsbris blossade upp lågans flamma som Imam Hossein(A) och hans efterföljare hade samlats runt. Det var den nionde dagen på det nya året, och snart skulle Domedagens smärta manifesteras i full skala på denna ökenplats. Imam Hossein(A) ställde sig upp för att varna sina medmänniskor för en sista gång för vad som skulle ske,

”O mina kära vänner! Ni har nu nått dödens dal. Det kommer inte att dröja länge förrän denna breda, torra och heta öken kommer fyllas och renas av Guds kärlek. Ert blod är den färg som färgar denna Eviga kärlek. Ert hjärtas kopp som är fyllt med oskyldighet kommer att spillas på denna plats. Nåden kommer fly förtryckets svärd och barmhärtigheten kommer gömma sig. Men glöm aldrig att hur mycket de än styckar era kroppar kan de aldrig röra er själ! Den som vill fullända perfektionens tro, må han stanna och njuta i det tidlösa livet. Den vars mod sviker, vars tro är försvunnen och vars kärlek har blåst bort med vinden, låt han veta att Yazid vill bara åt mitt liv, och endast då kommer Islams ljus räddas från tyrannernas vind. Om ni vill, så fly nu innan det är för sent och må Guds fred vara med er. Och ni som söker den Absoluta Kärleken, som strävar efter odödlighetens liv, håll min hand och låt oss vandra igenom denna dal tillsammans som färger smälta samman till en oändlig regnbåge. Mitt löfte är att era namn kommer att bli ihågkomna genom varje tid som modiga krigare som befriade sig från egoismens fängelse och gav sina liv för kärleken!”

Imam Hossein(A) lät tystnaden ta över och såg sig om. Hans läger hade blivit som universums djup fylld med stjärnornas ljus, ty månens sken fångade allas tårar och lyste upp dem som stjärnor. Nu insåg de allvaret i vad som var på väg att ske, och de fylldes med djupa känslor av Imam Hosseins(A)starka tal. Rädsla tog över. Fruktan spreds. Sakta vände sig en om och vandrade iväg. En till. Och en till. En ström av skräckslagna själar flydde från Imam Hosseins(A)sida. Tystnaden tog över igen. Nu stod de riktiga kämparna kvar, 42 av evighetens modigaste kvinnor och män. Zaynab grät förtvivlat och kvinnorna som var närvarande blev som vågor över detta hav av tårar. Hennes två unga söner, Mohammad och Aun höll om sin älskade moder. De hade knappt nått tonåren men var tapprare än fullvuxna män. Styrkan låg i visdomen, och visdomen låg inte i kroppens svaghet men själens mognad, som deras farbror Abbas en gång hade lärt dom. Det var även Abbas som hade undervisat dom och Ali Akbar i svärdets konst, såväl som hur man kan vinna ett slag med nådens tro utan att använda svärdets styrka. Ali Akbar höll om sin söta lilla syster Sakina. Ali Asghar låg i sin bädd bredvid men inte en tår syntes inte heller någon fruktan. Det var som om han visste vad som väntade och hade gjort sig redo.
Abbas kunde inte uthärda kvinnornas gråt och barnens ideliga rop på vatten. Han skyndade sig upp till sin mästare, ”O Imam Hossein(A)! Jag kan inte bevittna detta. Våra barn och kvinnor dör av törst och hunger medan Yazids soldater badar bara en bit härifrån. Låt mig rida ut och kämpa mot dem för vattnets skull. Låt mig bara få släcka deras törst. Snälla Imam Hossein(A)!”
Imam Hossein(A) kände sin broders smärta och svarade, ”O min broder! Vi är inte här för att kriga, inte heller att inleda krig. Vi kämpar för friheten. Om du rider ut kommer det att sägas att vi kämpade för våra egna behag. Ha tålamod. Snart kommer något att ske, vänta med mig!”
Abbas behövde inte fundera länge för snart syntes en man som red, dold i skuggan. Imam Hossein(A) sprang ut i en extas av lycka som fyllde hans vackra ansikte med glädjetårar. Det var Habib, hans barndomsvän. Imam Hossein(A) hade skrivit ett brev och berättat vad som var att ske, och nu kom Habib upp för att stå på sin älskade väns sida.

Denna sista natt ägnades åt djupa böner. Men från Yazids läger smög sig 30 soldater upp för att attackera överraskande i mörkret. De nådde Imam Hosseins(A)läger men stannade. En ljuv röst klingade mjukt genom natten. Som en ängel berättade den om Guds ofantliga nåd i de mildaste ordalag. Men det var ingen ängel utan Imam Hossein(A) som reciterade Koranen. Soldaterna blev fyllda av ånger. De steg in i Imam Hosseins(A)tält, böjde sig på knä och bad om förlåtelse. Imam Hossein(A) log åt deras ädelhet och släckte deras begär med förlåtelsens dryck.
Nu var de 72 personer, och det var de som skulle vinna det sanna livet!

Sakta fortsatte färden framåt. Sakina såg sin pappas förtvivlan och skyndade sig för att hämta Ali Asghar, hennes bror som precis fyllt ett år. Blicken av lilla Sakinas ansträngningar av den ännu mindre Ali Asghar förde ett litet skratt på Imam Hosseins(A)och Zaynabs läppar. Ali Asghar tycktes njuta av ridturen, fylld med fnitter för Sakinas pustande. Imam Hossein(A) hukade sig ner, satte Ali Asghar på sitt  knä, och höll om Sakina med sin kraftfulla men vänliga arm. ”Jag är solen vem är du, min visa Sakina?” Sakina skrattade och svarade, ”Jag är månen som reflekterar ditt ljus, och Ali Asghar är havet som fångar min reflektion. Jag älskar dig pappa. Snälla le, för min och Alis skull.”
Hur kunde Imam Hossein(A) besvara sin unga, men så pass förståndiga dotter, förutom med ett leende som fick hans snövita tänder att skina på ytan av Sakinas djupa ögon?

Just då kom en budbärare ridandes på en häst. Han var näst intill panikslagen och rusade upp till Imam Hossein(A). ”O min kära ledare! Din kusin, Muslim son till Aqil, som du sände i förväg till Kufa har dödats.”
Imam Hossein(A) vände sitt sorgsna ansikte mot budbäraren och frågade lugnt, ”Vad har hänt min vän?”
Budbäraren tog några djupa andetag, lugnade ner sig och fortsatte,

”Muslim nådde Kufa och skulle leda bönerna i Moskén när ett utrop hördes från Obeidullah son till Ziyad, den nya guvernören över Kufa som Yazid hade tillsatt, som löd att den som hade någon som helst kontakt med Muslim skulle dödas, hans förmögenhet konfiskeras och hans familj fängslas. Muslim reste sig, trots detta, och ledde bönen, men bara en person stannade kvar. Efter detta blev han förråd av sin värds son som överlämnade honom till Obeidullah som i sin tur avrättade honom framför oss alla. Hans sista bön var att du skulle höra om Kufas förräderi och inte komma hit såvida de inte behandlar dig på samma vis.”

Imam Hossein(A) kunde inte hålla tillbaka sina tårar och grät bittert. Hans älskade kusin hade blivit martyr fylld med tro på hans kamp, och han reste sig upp, såg mot himlen och brast ut, ”Frid vare med dig, O Muslim!”
Men Imam Hosseins(A)kamp var bortom Kufas befrielse och inget kunde få honom att böja sig för orättvisans tyranniska järn näve. Djupt in i den mörka avgrunden av bedrövelse som hade svept in Imam Hosseins(A)hjärta, sken ett litet ljus av hopp som fick honom att fortsätta.

När dammet hade lagt sig kunde ögon varken finna Imam Hossein(A), hans familj eller de som valt att slå följe med honom. Den senaste tiden hade brev efter brev regnat över Imam Hossein(A) med djupa ord av sorg och orättvisa uttryckta i ett intensivt rop på hjälp från Kufas folk. Motståndet mot Yazids tyranni hade lämnat deras sinnen och de drevs allt djupare i den mörka fängelsehålan av förtryck. Den enda springa av ljusets hopp som Kufas folk kunde se var Imam Hosseins(A)givmilda hjärta. Var gång Imam Hossein(A) fick ett brev från detta förtryckta folk, kände han en oerhörd smärta i sitt bröst och varje rop på hjälp var som en dolk i ryggen. Han som nu var de troendes ledare, hjärtat som höll Islam vid liv, de ungas mästare i Paradiset - som Profeten(S) hade kallat honom, kunde inte bevittna detta förtryck utan att agera och nu bar marschen mot Kufas håll. Hans kampvilja var bortom stormens kraftiga vind och han var beredd att offra sig själv för andras välbefinnande.

Resan till Kufa var lång och påfrestande, men detta fyllde bara Imam Hosseins(A)hjärta med en intensiv längtan att släcka den inre törsten med Guds kärlek. Under färden lämnade fler och fler hans karavan. Vissa fruktade vad som väntade, andra förlorade hopp och tro. Korruptionens orena frö hade planterats i deras själar som nu var ruttna frukter av förräderi.
Men Zaynab skyndade sig upp till sin broder och viskade söta ord av hopp som fyllde Imam Hosseins(A)väsen med tillit. Han såg djupt in i sin älskade systers midnattsögon, tog ett djupt andetag, fylldes med nåd, och besvarade hennes lugnade ord,

”O min älskade syster! Mörkrets sorg kommer att omfamna dig när du får bevittna vad som väntar. Vad som plågar mitt hjärta mer är att jag inte kommer att vara där och försvara dig, min älskade ros beslöjad i ljus. Din bror, man, barn och släktingar kommer att falla som tindrade stjärnor på din eviga himmel. Och du är den som kommer att sprida lågan av vår farfars tro som kommer flamma över tid och plats. Du är det vackra ljus som kommer att hålla vårt budskap och kamp vid liv. Du är ljuset som inte kan släckas av något svärd, för du brinner av kärlek till rättvisan! Om du bara visste vad som väntade dig...”

Zaynab svepte in sitt ansikte i den långa, svarta sjal hon bar och färgade den med ljuset av hennes tårar. Imam Hossein(A) kysste hennes slöja och sa inget mer. Tystnad svepte in de båda medan tårar dränkte den torra marken i en oas av kärlek.

Imam Hosseins(A)lilla dotter, Sakina, hade kramat sin pappas ben hårt under talet och drog nu i hans mantel. Hon hade knappt nått sex år, och med sina mörka, runda, oskyldiga ögon mötte hon sin faders djupa blick när han böjde sig ner. ”Vad är det min ögonsten”, frågade Imam Hossein(A). Sakina log belåtet över sin faders varma tillgivenhet och viskade i hans öra, ”Får jag rida med dig pappa?”. Imam Hossein(A) log brett, kramade och kysste sin älskade lilla dotter och viskade tillbaka, ”Du är månen och jag är natten, hur kan vi möjligen skiljas åt min vän? Du är strålarna som skiner från min sol och värmer varje plats och person. Givetvis får du rida med mig. Det vore Zuljenahs nöje att bära dig, och mitt att hålla dig. Kom min vän, färden har börjat!”

En av åhörarna, Ibn Abbas, förstod inte den mystiska kärlek som inspirerade Imam Hosseins(A)hjärta och agerande, så han skyndade sig upp för att säga sina åsikter, "O min älskade Imam Hossein(A)! Kufas folk har skrivit och sagt att de är redo att slåss för din sak. Du bör skriva tillbaka och be dem fördriva Yazids representanter. Antingen gör de som du föreslagit eller inte. Om de gör det kan du åka dit utan fara och om de misslyckas så är din ställning densamma."
Imam Hossein(A) såg djupt in i ibn Abbas oroliga blick och log. Leendet förde med sig en bris av stillhet som fyllde ibn Abbas inre och lugnade hans oroliga själ. Imam Hossein(A) sa inget, ty osagda ord är själens språk, men hans leende var som en fridfull ocean som omslöt ibn Abbas reflekterade månljus i en tystnad av visdom. Ibn Abbas började gråta när han förstod att Imam Hossein(A) inte var villig att ge vika och brast ut med en förtvivlad röst, ”Men du kommer att dödas!” Imam Hossein(A) log och bröt tystnaden med en vind av kunskap, ”Det är noblare att modigt möta Döden med ett kärleksfyllt hjärta upplyst av tro som kämpar för en nobel sak än att hög ålder och en svag kropp får dig att böjas för dess kyss.”

Ibn Abbas fascinerades av Imam Hosseins(A) djupa ord, men spår av oro omslöt fortfarande hans inre och i ett sista försök gjorde han allt för att övertyga Imam Hossein(A) att stanna, "En man som vet att han kommer att dödas tar inte med sig sin fru och sina barn."
En tår, vackrare än pärlornas glans, rann sakta ner för Imam Hosseins(A)lena kind och han svarade i en mjuk röst, ”Lågan separeras aldrig från elden, inte heller kan du skilja på en älskare och hans älskade. Jag och min familjs kärlek till den lysande Koranen och dess eviga budskap är starkare än lågan och älskaren. För oss att blunda för detta förtryck vore att vända bort blicken från Islams vackra ansikte. De vägrar ta ett steg från den raka vägen och därför är vårt mål ett och samma. Om min farfars religion endast kan räddas med svärdet, kom då, O svärd, och ta mig!”

Solens heta strålar ristade in en ny dag i historiens värld och vinden susade genom hans mörka, vackra hår. Med ett leende på läpparna, som satte ljuset i skuggan, mindes han sin barndoms tid. Hur han hade klamrat fast sig i sin moders famn och inte vågat öppna ögonen för denna grymma värld förrän Profeten hade omfamnat honom. Han fick beskåda det vackraste som hade skapats och sens dess hade kärleken mellan honom och Profeten vuxit sig starkare än havet och dess vågor. När Profetens djupa ögon fick se all sin kärlek, hopp och tro i detta lilla barns hjärta fick han uppenbarelsen att ge honom namnet Hossein – den Vackre.
Plötsligt syntes stjärnglittrande tårar rinna ner för Imam Hosseins(A)lena kind när han stod där vid Meckas gräns, redo för avmarsch mot sitt öde. Hans mjuka, lockiga skägg var snart dränkt i en oas av rena tårar som minnena från hans inre fällde. En blixt av insikt dundrade genom djupet av hans hjärta och först nu förstod han varför hans älskade farfar, Profeten, hade kysst honom så ofta på hans skinande panna och sedan drunknat i ett hav av tårar.

Imam Hossein(A) vände sig om och såg en armé på tusen män väntande att vandra med honom in till döden om det så krävdes. Med ett himmelskt leende som sken igenom de kristallklara tårarna som omfamnade hans vackra ansikte fyllde han vartenda hjärta i staden med ett mod och hopp som fick bergen att rämna. Med en stark men mjuk röst, som smekte vartenda åskådares själ, sade han sakta sedan,

”Min broders brott var att han försvarade de förtryckta och stod upp för sanningens rättvisa, och för detta fick han smaka dödens gift. Nu har den tyrannens son, Yazid son till Mu’awiyah, kapat tronen och bestämt att utplåna den sköna frihet som Islam betyder. Han vill fördärva dess rättvisa som inte tillåter det omänskliga styre han för, och hämnas sin släkt för alla de mord och brott de blev bestraffade för. Yazid vill utplåna Islams ljus och han tror detta kan uppnås genom min död. Men han inser inte att döden är söt för en troende! Sant liv är genom kärleken och kan inte uppnås såvida du inte ger ditt liv. Döden är att vara en slav för sina begär, långt borta från varje moral och dygd. Islam är inte bunden till tid, plats eller kropp och han måste inse att för en from person innebär det döden att ge sig för och acceptera den orättvisa och förtryck som han har svept in Profetens land i.
Yazid vill ta mitt liv, men först då kommer jag nå det Eviga! Jag ber er alla att vända om, för vad som väntar är bortom död och smärta, skrik och tårar. Horisonten kommer färgas av oskyldigt blod, träden kommer att klyvas av förtryckets svärd och floderna kommer torka ut av den törstiga orättvisa som kommer att förekomma.
Ni vandrar martyrens stig, ändra den nu om ni vill, för jag ska till en destination utan återvändo.”

När kvinnorna kände styrkan av de modiga orden som omslöt alla med Imam Hosseins(A)hängivna hjärta, brast de i tårar. Några lämnade karavanen av rädsla för vad som väntade och andra hade blivit mutade. Men hans familj, Profetens(S) familj, som hade offrat sina liv många gånger förr för rättvisans överlevnad kom allt närmare Imam Hossein(A) och var redo att ge sina liv under kommandot av deras ledare. Abbas - ”Guds Lejon” som han kallades för sin tapperhet, Imam Hosseins(A)broder, reste sig upp och grät ut,

”O Imam Hossein(A)! Vad är livet om vi inte är vid din sida? Hur kan vi njuta utan kärleken av din närhet? Hur kan vi leva när du dog för vår skull? Må min kropp styckas och återupplivas 70 gånger så jag kan kämpa för din sak. Att möta döden hand i hand med dig är att smaka frälsningens söta frukt! Vi är redo, ta oss till vårt öde, O min mästare!”

De hundratals som hade beslutat att följa med och kämpa mot en legion på hundratusentals män, reste sig upp, fyllda med extatiskt hopp och gjorde sig redo för avmarsch mot sanningens stund.

Där orden når sin gräns
tystnaden tar sin början
sorgen i själen bränns
och ett dovt rop på hjälp ekar
smakar hjärtat hur kärleken känns

Gråten till ett ökenland når
regnar över en ensam blomma
som dränkt torkan med sina sår
med blad som lyser av tro
lockar han alla bi till sin vår
de spetsar hans rena nektar
och sen från hans sida går
de gyllene sandkornen börjar glöda
berörda av kärlekens blod från hans fallna tår

Långsamt vände han sig om
blicken föll på en evig älskare
från ingenstans hon kom
omfamnade honom sakta
svepte lent bort hans oro som
en oskyldig själ smeker sin älskade

Hennes tårar på hans bröst föll
ögonen möttes i en djup blick
hårt hans vackra kropp hon höll
men sakta spirade livet ur

Hennes hjärta fick han som gåva
bunden till en fulländad kärlek
att älska henne i evighet han lova
dolt i döden fann han liv i hennes famn

Som en sann älskare Husayn från världen gick
men bortom skuggans mystik vakade han
så även Zaynab sin långsökta tröst fick
när hon i ensamhet kämpade vidare
blunda ögonen och hennes kärlek drick

Husayns namn är ett tidlöst ljus
som för alltid kommer brinna
i djupet av mitt hjärtas hus
hör på dess oändliga viskning
lyssna på den rena själens sus
strömmandes genom min tillvaro
smaka på mina känslors rus..

Skrivet av ehsan!

Att be är ingen tvingad plikt utan den främsta och förtjänstfulla av alla plikter. Vi leds till bön av en naturlig instinkt som driver oss närmare Gud.
Bönens verkan är sannerligen väldig, som aposteln påpekar: ”Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.” (Jak 5:16).
Bön är inte bara begäran, vissa kanske ber utan att be om något, utan bara begrundar Guds skönhet och hans egenskaper, sådan är lovsångens och lovprisningens bön. Det är mycket mer än begäran, den som begär något annat än Gud själv i bönen kan inte känna den riktiga njutningen i att bedja.

Det kan också finnas bön utan ord och utan ljud: Hjärtats pulsslag är bön även tåren i ögat och känslan av att Gud verkligen finns är en bön.

Tänkte berätta lite hur jag själv ber till Gud. Det kan vara på olika sätt beroende på vad jag ber om. Jag brukar prata med Gud, säga vad jag har i hjärtat, och även tacka honom för allt jag har. Jag kan också be till Honom som en fader eller som en bra kompis. Och jag får mina svar genom att läsa bibeln.

Att samtala med Gud kan jämföras med en telefon; när du ber så pratar du med Gud och Gud svarar dig genom att du läser Bibeln. Så det jag vill säga med liknelsen är att båda delarna måste fungera; om högtalaren inte skulle fungera så är inte telefonen värd något, för du måste ju höra vad den andra säger. På samma sätt är det med ditt samtal med Gud, både bönen och Bibeln är två delar som måste fungera för att du skall kunna skapa en relation med Jesus och bara då kan du känna att du börjar få ut något av bönen.

Bönen hjälper dig att lyckas i det du gör och den är himmelens nyckel. Välsignad vare Gud, som hör våra böner och svarar på dom.

Lord, don't let me fall into darkness again. Please hug me Lord...I need it. Please my God heal me. Clean my body Lord anything that is not supposed to be there throw it out! I believe in you my God. And I know that by your stripes we are healed! Please Lord...make this go away and never return! My Lord, I have complete faith in you that you will throw it away and give me health. Lord, I repent all of my sins. I don't deserve your grace. Please don't ever stop loving me. I need you my Lord. Hold my hand at school. And control me Lord...I don't want to lie, or curse. Please make me a better person. Lord you healed me once! And I believe you can do it again. I love you so much Lord. In Jesus name....Amen.

Ska nu ut i trädgården och ta en lång marlboro hahah, vi hörs om några minuter ska tipsa er lite om hur man sköter sitt hår! många pussar.